Frågor & svar

Det här är ett litet urval av frågor som jag fått till hemsidan. Frågorna är förkortade eller utbrutna ur ett längre brev.

Frågor och svar är indelade i två underavdelningar, Personligt och om böckerna samt Om skrivandet.

​

Om skrivandet

Blir det någon fortsättning på “Till mamma på mors dag?” Jag skulle gärna vilja veta både hur det går för Elisabet och för Reseda!

Nej jag har inte planerat någon fortsättning. Men det händer att jag undrar jag med :-)

​

Handlar boken om din egen mamma och utspelar den sig i din gamla hemstad Härnösand?

Ja den norrländska staden är Härnösand. Men den handlar inte om min mamma.

Doris

​

Jag läste någonstans att man beskrev dig som en författare som skriver om klass genom att skriva om kön. Hållar du själv med om den beskrivningen av ditt författarskap?

Ja, jag läste också det. Jag hade inte tänkt på det så men jag håller med!

Doris

​

Hur kommer man igång med skrivandet? Jag förbereder mig men kommer inte längre än så. Har till och med köpt nytt skrivbord! Jag undrar om du har något knep du använder dig av?

42:an

För mig är det fingret mot tangenterna eller pennan mot papperet. Skräckförfattaren Stephen King som skrivit en otrolig massa böcker har sagt så här om skrivandet. "Bara amatörer väntar på inspiration. Vi andra försöker se till att jobbet blir gjort."

När jag ska skriva skriver jag bara rätt på utan att censurera. Sedan kommer redigeringsarbetet när jag klipper, klistrar, stryker och lägger till. Jag skriver på bussen och tunnelbanan, på lunchstället och ibland mitt i ett TV-program eller en promenad, närhelst jag kommer på en idé. Man skulle nog kunna säga att jag blir smått besatt… Det påminner mig om när jag började jobba med kurser i kommunikation och självkänsla. Mina barn påpekade att jag förstörde de flesta filmer och böcker genom att plötsligt rusa upp och skriva "men vad bra! Det där kan jag använda som exempel på kurs!" Lite så är det nu med…det där kan jag skriva om!

Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid har med mig en sådan där fin skrivbok som Hemingway hade. Jag köper ofta fina skrivböcker. Men inte har jag dem alltid med mig. Så det blir på baksidan av kvitton, på små skrynkliga lappar i fickan eller på en utriven tidningssida. Men väl hemma lägger jag dem i alla fall i min snygga anteckningsbok! Jag tror det bästa du kan göra är att sätt igång. Just nu. Utan krav på vad det ska bli, utan censur. Pennan mot papperet…

Doris

 

Hur vågade du? Jag skulle också vilja skriva min familjehistoria, men vad ska släkten säga? Och mina arbetskamrater som tror att jag kommer från mycket bättre förhållanden?

Gösta

Egentligen vågade jag knappt. Jag var så otroligt rädd. Mest av allt var jag rädd för att visa upp min trasiga bakgrund i min hemstad Härnösand. Jag ville inte att de som sett ned på mig och min familj skulle få veta det jag skrev om. Men så bestämde jag mig. Det är mitt liv, min historia, den bär jag med mig och det finns egentligen ingen anledning att skämmas för den. Det är de andra som borde skämmas inte jag. Och de som inte kan acceptera mig som jag är får de gärna försvinna ur mitt liv. Om du bestämmer dig för att skriva din historia, så skaffa dig gärna lite stöd under vägen. Det är ditt liv, din berättelse.

Sedan kan det förstås också vara att man inte vill berätta alla saker eller att man inte vill såra någon som redan haft det så svårt. De valen är dina.

Lycka till!

Doris

 

Jag har noll självförtroende i mitt skrivande och tycker att allt jag skriver är så dåligt. Samtidigt vill jag ju skriva och andra som läst det jag skrivit tycker det är bra. Hur vågade du? Har du några råd?

Osäkra Lena

Ja oj, oj, det där kan jag känna igen. Inom mig har jag en riktigt osäker mespropp som aldrig tycker något är tillräckligt bra. Den där typen vill gömma allt i byrålådan. Men så har jag också en kaxig Doris som tycker att jag skriver riktigt bra. När den osäkra varianten av mig envist poppar upp plockar jag fram den kaxiga typen och talar med mig själv. Jo men du vet ju att du faktiskt kan, säger jag till mig själv. Och så påminner jag mig om några tillfällen där jag lyckats. Jag samlar på citat också. Det syns ju i svaren på de här frågorna, där jag citerar alla möjliga…Men jag tror på det där med att ha ett litet förråd med ord som påverkar mig, som hjälper mig att slå näven i bordet eller att få mig att sträcka på mig.

Du och jag är inte så ensamma precis. Väldigt många av de som lyckats har också emellanåt dåligt självförtroende. Om du bara inte låter det ta över kan det till och med hjälpa dig, ett visst mått av självkritik har man nytta av. (Det kan vara värre med de som inte har det alls…)

Doris

 

Jag har en massa historier i huvudet, men det blir inte av. Jag har så ont om tid också.

G.P

Vill du? Och om svaret är ja, så frågar jag en gång till, är du säker på att du vill? Och svarar du ja igen så behöver du antagligen bestämma dig för vad du vill avstå från. Du kommer inte att hinna städningen och TV:n och kompisarna och allt det andra på samma sätt. Eller har du en period i livet då det faktiskt inte finns utrymme? Kanske ska du i så fall vänta?

Doris

 

Har du några idéer på hur man öva upp sitt skrivande så att man blir bättre skribent?

Klara

Dagbok tycker jag är ett bra sätt. Skriv en liten bit varje dag. Själv gillar jag de där 5 års och 10 årsdagböckerna. Där finns på varje uppslag dagens datum för flera år framåt. Det gör dessutom att när du skriver på dagens datum ser du vad du tänkte och kände samma datum för flera år tillbaka och det är intressant!

Det finns också många bra böcker om skrivandets konst. Kolla på ditt bibliotek eller på nätet på Fråga biblioteket: www.fragabiblioteket.se

Att bolla texter med andra gillar jag. Idag finns många skrivarkurser och grupper på nätet. Då får du både tips på vad andra tycker kan förbättras och vad de tycker är bra. Men kom ihåg att det är deras bilder av det du skriver. Det är ingen absolut sanning. Välj själv vad du har nytta av att ändra och vad du vill behålla.

Ett annat bra hjälpmedel tycker jag är Skrivarkalendern. Den finns både som bok och på nätet.

www.skrivarkalendern.se

Doris

 

Jag har ett färdigt manus men hur gör man sedan? Kan man be något förlag att läsa? Skickar man ett mail eller ett brev? Och hur vet man vilket förlag man ska skicka till?

Stickan

Gå in på olika förlags hemsidor och kolla vilken inriktning de har och se vilka som kan passa bäst för det slags manus du har. De flesta har också anvisningar för hur de vill ha sina manus och var man ska skicka dem. Du kan hitta en förteckning över bokförlag på Svensk Bokhandels hemsida: www.svb.se

Doris

 

Hur gör du när du skriver? Jag skriver massor men får ingen ordning på det och så blir det så mycket! Det är som tio tegelstensromaner i en enda röra. Har du någon speciell metod du använder dig av?

Anna-Karin

Jag tror man måste hitta sin egen metod, men så här gör jag. Jag skriver rakt på först och skriver då massor. Sedan tar jag bort det mesta… Då kan man ju undra varför jag skriver alla de där orden men det är som om jag måste få ur mig alltsammans. Jag försöker också vara lite uppmärksam på jag har några favoriter som jag upprepar för mycket och om jag blir övertydlig eller tvärtom otydlig…

Många författare som jag pratat med väljer mer medvetet redan från start. Jag skriver mer intuitivt.

Doris

Upp

Om du skulle välja 3-4 viktiga saker när man skriver, vad skulle det vara?

Skrivarcirkeln

Att ställa sig själv frågan Vad vill jag säga och vad är viktig? Att hålla dörren öppen till det där längst inne i mig själv. Att be andra läsa och komma med synpunkter. Att bearbeta och skriva om och om och om och om…

Doris

Personligt och om böckerna

Du beskriver ju hur berättelsen om Grace kom till, men jag undrar om Tryggvi, finns han också i verkligheten? Honom skulle jag vilja träffa!

Inga-Maj

Han finns bara i mitt huvud. Men det roliga är att ni är flera som efterlyst honom i verkligheten. Det tror jag skulle gjort honom mycket glad om han funnits! Berättelserna om Island är dock inspirerade av en isländsk man jag en gång kände. Men han hade varken Tryggvis gubbkeps eller jacka med pressveck.

Doris

 

Har du själv erfarenhet av att bli uppsagd på det sätt som Grace blir? Det har jag, jag tappade fotfästet helt precis som hon gör, jag kan inte släppa det. Fortfarande minns jag hur illa behandlad jag blev.

P.A

Nej jag har inte varit med om det för egen del. Däremot har jag i mitt vardagliga arbete mött det här på alldeles för många arbetsplatser.

Doris

 

Min mamma är som Grace. Hon lever på en livslögn och det hon alltid gjort och därmed har vi också funnits i en sådan. Hon låtsas att allt är bra och vi har det mest prydliga hem som du kan tänka dig. Hon skulle behöva prata om hur vi egentligen har det, hon skulle behöva hjälp och jag har verkligen försökt men jag vet inte vad jag ska göra.

Tonåring

Jag har kortat ned ditt långa, fina brev och är glad att jag fick ta med det, för ni är flera ungdomar som skrivit. till mig om detta. Till er alla vill jag säga samma sak: Du ska inte göra någonting mer! Jag tror att du burit på din mammas bekymmer alldeles för länge. Din mamma måste själv ta ansvar för sitt liv.

Doris

 

För mig är det som för Grace fastän tvärtom, dvs hemma och med vänner går det bra, men på jobbet känner jag mig helt utfryst. Jag vill egentligen inte fråga något, bara säga att den här berättelsen fick mig att tänka att det här behöver jag faktiskt inte stå ut med. Igår hade jag och min chef ett möte med personalavdelningen och nu finns det bra planer på hur man ska ta itu med hur det är. Tack för att du fick mig att ta itu med det här som fått mig att må dåligt i flera år.

U

Åh vad det gör mig glad! Tack för att du berättade. Stå på dig och berätta gärna mer om hur det går.

 

Dom bortvända blickarna, antydningarna och viskningarna, alltsammans känner jag igen. Min mamma var alkoholist och gjorde mot slutet av sitt liv vad som helst för att få tag på sprit. Hon låg med andra kvinnors män, hon lånade pengar av alla, hon lurade till sig saker som hon sedan sålde eller pantsatte. Jag vet att det var fel, men vad skulle jag göra åt det? Jag bor kvar i en mycket liten stad och jag ser ju vad dom tänker om mig. Inte bara det, jag blir aldrig hembjuden till dom, jag blir aldrig tillfrågad om att vara med på olika saker. Det är som om dom tar för givet att jag är likadan som mamma, att jag också skulle plocka åt mig deras män eller prylar. Jag jag förstår att det finns väl inget enkelt svar på vad jag ska göra, men jag ville ändå skriva om det, det är som om det klarnar bara jag skriver ner det.

Skamsen

Kära skamsen! Du har ingen orsak att vara skamsen, men skammen kan man känna ändå, det vet jag. Det är ju som du själv säger, det finns enga enkla svar. Men jag vill ändå betona, skammen den är inte din. Om jag var du skulle jag söka samtalshjälp hos en terapeut i din hemstad. Inte för att det är något fel på dig utan därför att jag tror det kan vara bra för dig att prata med en utomstående om det du varit med om. Jag undrar även om det finns någon i din omgivning som inte reagerar på det negativa sättet? Finns det några andra du kan knyta kontakt med? Och vill du bo kvar i den här staden? De frågorna kanske du också behöver hjälp med att bearbeta.

Doris

 

Vi har läst dig i vår bokcirkel och då blev vi nyfikna.Vad läser du själv? Har du några favoritförfattare eller några böcker som betytt särskilt mycket för dig? Och framför allt är du själv med i någon bokcirkel?

5 nyfikna!

Svårt att välja! Men här är några favoriter. Som barn var tyckte jag bland annat om Bland tomtar och troll, Fem-böckerna och de spännande pojkböckerna som flickor egentligen inte fick låna på Ängeskolans skolbibliotek. Och Pollyanna. (snacka om att lära sig att överleva…) Som tonåring var det en salig blandning av allt möjligt från Merri Viks Lotta-böcker till till exempel Karin Boye, Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien, Sherlock Holmes, Gunnar Ekelöf, Moa Martinsson, Agatha Christie och Dostojevskij. Några av de senaste årens favoriter har varit Joyce Carol Oates, Tomas Tranströmer, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Sofie Oksanens Utrensning, Kjell Johanssons Huset vid Flon, Aino Trosells En kärlekshistoria och Majgull Axelssons böcker. Med andra ord läser jag och har läst en salig blandning!

Kul att ni har en bokcirkel.

Doris

 

Hej Doris,

Läste artikeln om dig i SvD och fastnade för den sista paragrafen om vikten av att bekräfta för utsatta barn om att det inte är deras fel... Jag har länge gått och funderat på just detta.

 

Min familj har genom min nu 7-åriga son kommit i kontakt med en jämnårig kompis till honom, vars livssituation stundom måste vara allt annat än lätt. Vi har känt pojken till och från sedan han började på samma fritids som min son och det blev genast tydligt att hans pappa och styvmor har problem med alkohol och eventuellt också med droger. Hans riktiga mamma finns inte med i bilden så det är uppenbarligen rätt mycket han har att bära med sig och inom sig.

 

Vi runtomkring honom har många gånger bevittnat hur hans pappa och styvmamma (mamman finns inte längre med i bilden) är berusade mitt på dagen på helger, då pojken fått springa fritt och leka runtomkring puben där de brukar sitta. Det var så det började att vi frågade om vi fick ta med oss pojken hem och leka istället för att springa ensam runt på torget.

 

Ibland har de varit så berusade när vi skulle lämna tillbaks honom att vi också frågat om han fick sova över. Det här rör sig om en alldeles fin och speciell liten pojke, och han har turen, förmodar jag att vara väldigt älskad av sin pappa - annars tror jag kanske inte han skulle ha den enastående personligheten han idag har. Man har helt enkelt väldigt svårt att bara släppa taget och bara lämna honom åt sitt öde. Han har en avlastningsfamilj dit han får komma ibland. Däremellan

vet vi inte riktigt vad han är med om. Vad vi förstår förekommer bråk och slagsmål där styvmamman säger att hon blivit misshandlad av pappan, medan andra har sett stora blåmärken på pappan, som de tror att hon har tillfogat honom. Eftersom pojkens situation har blivit gradvis värre försöker vi göra punktinsatser de helger han inte är hos sin avlastningsfamilj (utan att därigenom omyndigförklara pappan genom att träda in FÖR ofta) Vi har ofta sett både pappan och styvmamman vara berusade när vit lämnat tillbaka pojken.

 

Varken avlastningsfamiljen eller jag och min man har vågat prata om pojkens hemförhållanden med honom. Vi vet inte var vi ska börja och vi är rädda att göra det svårare för honom, eller få pappan att framstå i någon dålig dager genom att ta upp hans missbruk... Vi vet att pojken älskar sin pappa och pappan honom. Vi misstänker att styvmamman, som eventuellt också går på droger mellan varven är manipulativ och kanske elak mot pojken, men vi vet ju inte och vill inte anklaga, inte förstöra och inte döma... Själv är han lojaliteten själv och som en stor satellitantenn som pejlar in de vuxna runtomkring förväntar sig av honom.

 

Min fråga är, som en vuxen i denna ännu tillsynes oförstörda pojkes närhet:

 

Hur ska man göra? För mig känns det som ett (kanske litet men dock) svek att finnas där, men inte med ett ord nämna det som kanske pågår när han stänger dörren bakom sig hemma. Ingen pratar med honom om detta. Jag kan bara tänka mig att det måste skapa som två världar för honom och förstärka hans förmodligen begynnande uppfattning om att detta måste vara något enormt skamligt och hemligt, eftersom inte ens de i hans trygga extrafamilj som ju måste vara hans stora klippa, vågar nämna det för honom...

 

Hur ska man göra? Vad ska man säga om man nu ska säga något? Är hans ålder, sju år, för tidigt? Ska man vänta? Ska man lyssna och se om han själv kommer att ta upp något (tror han är för lojal...)

 

Hur tänker han när vi hälsar på hans pappa och styvmamma och de så tydligt är påverkade men vi låtsas som vi pratar med vem som helst på torget, typ. Jag menar inte att vi borde fördöma dem eller öppet kritisera dem... jag bara undrar om vi hjälper honom bygga på sin egen skam på detta vis... och hur hanterar man det i så fall?

 

Vill ju bara hjälpa på bästa möjliga sätt... men vad är då det??? Extrafamiljen är rädd för att pappan ska dra öronen åt sig och inte låta pojken komma till dem, så de vill inte röra runt för mycket med Soc. så pappan tappar tilliten för dem, eller de tar pojken ifrån honom.

 

Tacksam om du hade några minuter till att svara på detta och eventuellt bidra till detta barns bästa.

Tusen tack på förhand!

Med vänlig hälsning

Alma

 

Hej Alma

Jag har funderat fram och tillbaka på din fråga, som du förstår kan jag ju bara svara utifrån min egen erfarenhet eftersom jag inte träffat pojken osv.

 

Men det viktigaste jag vill säga är att jag tror det är oerhört viktigt det ni gör. Själv överlevde jag nog allt som hände genom att det fanns människor runt omkring mig som kunde ge mig hopp och det tror jag är just vad ni ger den pojken. Hopp, mänsklig värme, vila från det som kanske är kaos runt omkring honom - åh så viktigt!

 

Men nu till din fråga. Om jag hade varit den pojken hade det varit bra för mig att någon talade om detta. Däremot kan det förstås hända att det inte är vad HAN vill. För mig hade det varit bra att någon talat om det på lite avdramatiserat sätt, kanske genom att först tala om det lite allmänt. Det

kan till exempel vara att säga att en del vuxna människor dricker och att det är viktigt att barn förstår att det inte är deras fel, att det finns hjälp för barn som har det svårt. Hjälp på olika sätt, man kan tala med någon vuxen man vill tala med eller man kan ringa BRIS eller...Sedan hade

jag nog viljat att man frågat "Och hur har du det? Vill du prata om det, vill du berätta?" Jag tror att det då är viktigt att trycka på att det bara är om barnet vill det, det kan vara lättare att våga då. Om det inte kommer just då så kanske det kommer senare...

 

Jag är som sagt inte någon expert på detta utan det är utifrån mig själv och det jag hört om/av andra. Hur ni än gör så gör ni redan idag något fint för honom tror jag.

 

Tack även från mig för det ni gör för honom och för att du berättade det. Det ger mig också hopp om mänsklighet och om vår värld!

Många varma hälsningar från Doris

Upp  

Vad är det som gör att människor skriver tror du? Varför gör du det och har du alltid gjort det?

U.L

Ja jag började redan på lekis innan jag kunde några bokstäver. Det bästa jag visste där var när vi fick rita och fröken Fanny satte ihop bilderna till en liten bok. Sedan fick vi berätta till bilderna och en vuxen skrev ned vad vi sa. Vad jag önskar jag hade kvar någon av de där berättelserna! För min del tror jag det är många saker som gör att jag skriver. Jag är beroende av ord! Att läsa och att skriva. Det är en njutning att få smaka på orden, få pröva sig fram med dem och se vad det blir. Men det är ju även ett sätt att få uttrycka något och att påverka i något som ligger nära mitt hjärta. Inte så att jag bestämmer mig för ett visst tema utan mer som att ett tema eller romanfigurer knackar på dörren hos mig och kräver att få komma in! Dessutom är skrivandet en slags terapi för mig. När livet är svårt eller något jobbigt hänt sätter jag mig ofta ned och skriver. Redan Strindberg sa ju "Vi möts i min nästa pjäs"

Doris

 

Jag har läst om dig att det var så svårt skriva Skammens boning och ändå skrev du den. Var det värt det svåra tycker du så här efteråt? Är det någon skillnad? Berättade du allt?

Göran

Ja det var värt det. Jag bär med mig det jag varit med om, men jag är befriad från en del av tyngden i det. Jag berättade inte allt. Det finns nu levande personer som jag ville skydda. Det finns också saker jag inte förmådde berätta om.

Doris

 

Finns det något hopp för oss som upplevt så mycket elände? Man räckte aldrig till man dög aldrig. En bitter mamma och en pappa som söp. Ibland tror jag ju det finns hopp men vissa dagar känns det som om eländet inta bara kommer i fatt mig utan också tar över mitt liv idag. Du har ju också varit med om så mycket, vad tänker du om det här?

Eva-Lisa

Jag har tagit ut en liten bit från ditt fina brev. Svaret blir långt, hoppas det kan vara dig till någon hjälp. Visst finns det dagar när eländet tar över också för mig. Så finns det dagarna med mer hopp…Du som har dina skrubbsår i själen har varit med om en del som du antagligen hellre skulle varit utan. Det har jag med. Mycket av det jag varit med om, min pappas supande, min mammas depressioner, övergrepp, fattigdom och utsatthet skulle jag förstås önskat att jag sluppit. Det är klart att jag hellre haft en annan barndom om jag själv fått välja.

Samtidigt finns det ändå fördelar med att ha haft den där trasiga barndomen.

Vi överlevare är goda kämpar, vi lärt oss att överleva också när livet slår oss på käften. Vi vet att det gör ont, men att det går över.

Och vi kan använda oss av all den kraft som finns i vårt överlevande. Skapa våra liv med den kraften. Ge oss själva det vi inte fick som små, men som vi fortfarande behöver. Jag tror det är viktigt att återta makten över sitt liv, att inte förbli fången i det vi en gång varit utsatta för. Alkoholistbarnet behöver inte gifta sig med eller fortsätta vara gift med en alkoholist. Den som såg sin pappa slå behöver inte slå sin fru. Vi behöver inte vara ett offer för upprepningstvånget. När vi är medvetna om vad vi gör och vad vi vill göra kan vi göra medvetna val.

Doris

 

Jag har lyckats bra i karriären, har allt det där andra människor önskar sig i form av pengar, prylar och status. Men där under ytan är det helt annorlunda, jag, stora starka karln är mörkrädd, flygrädd, kan plötsligt bli osäker utan anledning och är spänd som en fiolsträng. Plötsligt får jag för mig att de egentligen inte tycker jag är någon bra chef, att vi hela familjen kommer att stå på bar backe och jag rätt vad det är kommer att tappa allt som är viktigt för mig och bli lika fattig som jag var en gång. Ibland när jag ser på mina medarbetare tänker jag, tänk om de visste det här om mig! När jag läste ditt bidrag i Tala om klass kände jag så igen det där att inte ha råd vara med på skolaktiviteterna osv, vi var fattiga, både mamma och pappa söp och jag som var äldst fick ta hand om det mesta. Men idag har jag det ju bra, kan du som också lyckats känna igen det där?

Bosse

Jaaa det kan jag verkligen. Alltsammans! Det är många klassresenärers ständiga dilemma. Vara duktig och ibland veta att vi är det, i nästa ögonblick falla ned i det svarta hålet där vi tror att vi inte är något värda.

Vi som haft en trasig barndom har varit om mycket. Vi har varit med om kriser, katastrofer och spänningstillstånd som närmast liknar ett krigstillstånd. Det här är förstås jobbigt. För mig och många andra innebär det spända muskler och en alldeles för hög grundspännig. Jag tränar avslappning och går på massage regelbundet för att inte vara totalspänd och för att inte få en massa energi bunden av mina spända muskler.

Men det här innebär ju också att vi blivit duktig på att upptäcka faror tidigt. Jag har haft nytta av att lära mig känna igen mina egna signaler på att jag blir rädd, på att fara närmar sig. Så att jag kan parera det farliga eller ta strid. Men även släppa spänningar.

Det låter som om du, liksom jag,varit med om mycket som det fanns anledning att vara rädd för. Och du har överlevt. Så du har en bättre förmåga att möta det farliga idag än vad andra som inte varit med om så mycket har. Utnyttja det.

Doris

PS Och att ha dessa erfarenheter gör dig sannerligen till en bättre chef!

 

Jag är 66 år fortfarande kan jag inte glömma allt det jag varit med om. Många hemska saker som jag önskar att jag kunnat glömma men det kan jag inte. Mina väninnor säger att allt det där ju är så länge sedan. Jag pratar inte ofta om det som hänt men ibland påminner något om det och jag sa ju aldrig något under så många år. Tycker du det att jag är en gnällig gammal tant som inte kunnat lämna detta? I över 40 år var jag gift med en man som jag aldrig yppade något för eftersom jag alltid skämts.

Ulla-Märta

Nej inte låter du gnällig! För att kunna använda sig av det man lärt sig av sina sår måste man få ösa ur sig också. Man måste få se och erkänna det som var. Inte tvingas leva andras livslögner, inte trycka ned och svälja. Om jag låtsas att det hänt inte hänt kommer det oftast i fatt mig när jag minst vill det. Kanske är du modigare än dina väninnor? Kanske väcker det en egen oro hos dem att du nu vågat lätta på locket!

Man måste få tycka det man varit med om var hemskt. Det är inte bra att trycka ned det och förneka. Det måste vara tillåtet att erkänna och ta hand om din sorg över att det som hände verkligen hände. Kan du finna någon annan som orkar lyssna, som själv vågar dela med sig? Vänner eller terapeut t ex.

Doris

Upp

 

Du känner inte mig men det är mer en slump. Vi skulle kunna mötts över våra pappors delirium tremens eller i Härnösand. Fast vi pratade ju aldrig om det, det skulle jag aldrig kunnat göra, i stället ständigt denna skuld både då och nu. Jag undrar bara kände du det som en befrielse efter att du skrivit boken? Just nu känns det bara jobbigt men det finns en orsak till att jag måste ta tag i minnena och låta dem komma upp till ytan.

G

Som utsatt barn är det vanligt att ta på sig skulden, det är farligare att tro det är fel på mina föräldrar, dem är jag ju som barn beroende av för att överleva. Men som vuxen är det viktigt lägga skulden där den hör hemma.. Det är nog så svårt - jag vet…

Men kämpa på. Och se om du kan skaffa dig stöd under tiden du tar tag i dina minnen. För mig var det en nödvändighet att aktivt söka stöd och hjälp. Vi alkoholistbarn är ofta fenomenala på att klara oss själva men vad vi verkligen behöver träna på är att söka och ta mot hjälp. Jag skickar varma tankar!

Doris

 

Jag känner igen så mycket av känslorna av utsatthet och tycker om sättet du skriver på tack! Den borde vara en lärobok för alla som jobbar med människor. Vi skulle stötta varandra mer vi som varit så utsatta, tycker inte du också det?

E-M

Jovisst tycker jag det. Det är särskilt viktigt att vi som vet hur det känns stöttar. Och tack för dina vänliga ord!

Doris

 

Ja så var det ingen ville se. Vi barn tog på oss bördor som vi inte borde behöva bära och så tynger de våra liv. Jag känner igen så mycket fastän jag inte hade dessa långa flätor utan brunt kortklippt hår. Hur tror du det är idag?

Carin P-N

Jag befarar att det är illa nu också.

Därför är vi som vågar se desto viktigare. Och för att försöka se en ljusglimt i det hela så tycker jag det finns positiva tendenser också. Det är bra med BRIS och andra hjälplinjer för barn (Mera pengar till dem!) Det är bra att man alls pratar om övergrepp och att allt fler anmäls. Det är bra med olika självhjälpsgrupper för vuxna barn till alkoholister, med (Mera pengar till dem med! Ett enda räddat barn spar mycket pengar för samhället om det nu prompt är pengar vi måste räkna i)

Doris

 

Tänk hur barn oskyddade tar in det som finns runt omkring och blir bärare av så mycket runt omkring. Att hålla masken och inte visa familjehemligheterna det vet jag allt om. Vad kan vi göra i det lilla, i vardagen?

Eva

Vi kan våga se! Våga prata om både våra egna och ställa frågor till andra där vi misstänker att något inte står rätt till

Doris

 

Jag har alltid trott jag inte får vara till besvär. Pappa och morbror som kom hemraglande till oss, jag skulle pussla ihop alltsammans. Jag har alltid kunnat göra andra glada aldrig räknat med att få något själv. Gjorde en klassresa, blev sjuksköterska. Tar hand om andra på jobbet och hemma och med vänner. Bita ihop och kämpa det har alla kvinnor i min släkt kunnat. Men har de vågat älska? Vågar jag? Vad tänker du om det själv?

B.J

Ja, vågar jag? Jag tror det är det modigaste vi kan göra, att våga vara nära, att våga älska. Och inte är det lätt. Särskilt inte när man som liten skulle vara till mer för andra än för sig själv. Eller när man blivit sviken och övergiven som barn. Det är svårt att orka älska när man biter ihop, när man ständigt måste finnas för andra.

När man tidigt lärt sig att vara till mer för andra än för sig själv är min erfarenhet att det många gånger är svårt också som vuxen att få en balans mellan att ta hand om dig själv och andra. Du som liksom jag, tidigt i livet fick mycket ansvar genom att ta hand om dina föräldrar eller dina syskon, är antagligen bra på att ta hand om andra. Det är troligen så att andra gillar den egenskapen hos dig. Du skriver hur du kommer ihåg födelsedagar och du är den alla ringer till när de krisar. Det är klart att andra gillar det! Och det är klart att det är en positiv egenskap. Men när den egenskapen blir negativ är när vi fortsätter gamla mönster av att ta mer hand om andra än om oss själva.

Låt oss bli sådana som tar hand om oss själva och som samtidigt bryr oss om andra. Låt oss bli besvärliga! Argsinta kärringar mot strömmen.

Jag har kortat ned ditt långa, fina brev där du också skriver om hur du nu börjar ta hand om dig själv mer. Det är fantastiskt, att du vågar. Lycka till!

Doris

Upp