När jag var liten och verkligheten blev alltför konstig och kaotisk drog jag mig undan till en egen
värld. Och när jag flera år senare började i lekskolan skrev fröken Fanny ned vad jag berättade och
jag ritade bilder till. Vi vek och klistrade. Och så blev det en riktig bok! Det var absolut det allra bästa
med lekskolan.
Aldrig har jag blivit så glad över någon present som när jag var tonåring och mamma skrapat ihop till
den här svarta skrivmaskinen med guldbokstäver på tangenterna. Mina pekfingrar knackade sig
lyckligt ömma på de höga, vinglande tangenterna.
På den skrev jag mitt första bokmanus, en rätt konstig historia som ingen ville ge ut. Så småningom
skrev jag på samma skrivmaskin Ockupationsleken, som Rabén & Sjögren faktiskt ville ge ut. Det
blev dikter, noveller och allt möjligt på den där vackra skrivmaskinen. Till slut blev den utbytt mot
en röd reseskrivmaskin, som blev en grå, klumpig elektrisk skrivmaskin som blev en dator. Det gick
mer än 30 år innan jag publicerade nästa roman, Skammens boning. Men skrev det gjorde jag hela
tiden. Det gör jag hela tiden.
Jag är en ständigt berättande, skrivande människa. Vad jag än gör och upplever skriver jag om det i
huvudet. Ofta även på små lappar (som jag sedan sällan hittar). Det är en slags mani, en sjukdom, att
inte bara vara i nuet utan ständigt vara beroende av - och älska - orden, formuleringarna.
Jag njuter av att skriva och jag hoppas att jag gör skillnad med mitt skrivande. Jag vill skriva de
utstöttas, de skamsnas, de illa åtgångnas historier. Med det vill jag synliggöra det vi alldeles för ofta
blundar för.
Hela livet har jag läst mycket, skrivit mycket. Det är min drog, min flykt - och min räddning.
värld. Och när jag flera år senare började i lekskolan skrev fröken Fanny ned vad jag berättade och
jag ritade bilder till. Vi vek och klistrade. Och så blev det en riktig bok! Det var absolut det allra bästa
med lekskolan.
Aldrig har jag blivit så glad över någon present som när jag var tonåring och mamma skrapat ihop till
den här svarta skrivmaskinen med guldbokstäver på tangenterna. Mina pekfingrar knackade sig
lyckligt ömma på de höga, vinglande tangenterna.
På den skrev jag mitt första bokmanus, en rätt konstig historia som ingen ville ge ut. Så småningom
skrev jag på samma skrivmaskin Ockupationsleken, som Rabén & Sjögren faktiskt ville ge ut. Det
blev dikter, noveller och allt möjligt på den där vackra skrivmaskinen. Till slut blev den utbytt mot
en röd reseskrivmaskin, som blev en grå, klumpig elektrisk skrivmaskin som blev en dator. Det gick
mer än 30 år innan jag publicerade nästa roman, Skammens boning. Men skrev det gjorde jag hela
tiden. Det gör jag hela tiden.
Jag är en ständigt berättande, skrivande människa. Vad jag än gör och upplever skriver jag om det i
huvudet. Ofta även på små lappar (som jag sedan sällan hittar). Det är en slags mani, en sjukdom, att
inte bara vara i nuet utan ständigt vara beroende av - och älska - orden, formuleringarna.
Jag njuter av att skriva och jag hoppas att jag gör skillnad med mitt skrivande. Jag vill skriva de
utstöttas, de skamsnas, de illa åtgångnas historier. Med det vill jag synliggöra det vi alldeles för ofta
blundar för.
Hela livet har jag läst mycket, skrivit mycket. Det är min drog, min flykt - och min räddning.
Lyssna på radio där Doris berättar
om sitt skrivande.
om sitt skrivande.
Lyssna på radio där Doris samtalar
om fattigdom.
om fattigdom.